Vår första dag på slottet

Det känns lite som jag lever tillbaka för ett år sedan på slottet nu när jag vet att det är nya personer där. Det liksom pirrar i magen när Kristin skickar bilder och frågar vart vi är och att hon träffat de nya och känner mycjket kärlek. Vilken grej det här är med Biggest Loser ändå!

Nu vaknar dom, sin första dag där ute. Jag minns vår första morgon som igår. Jag delade rum med fina Karin och vi hade fått en tidig tid på morgonen såhär runt 7 för inspelning (Då vi står i dimman och ska få välja våra lag) och när jag och Karin kommer ner hör vi att typ ALLA andra varit ute och gått i allén på morgonen. Alltså paniken som infann sig då haha Vad hade vi gjort – sovit! Redan där satte jag min egen ribba när jag kände att jag låg ”ett pass efter” och ja ni vet ju resultatet av min första vecka. -10,2 kg. Sjukt.

Nu är alla sådär sjukt nervösa, spända, taggade och livrädda hihi Önskar jag fick vara en fluga på väggen där ute!
Dom ska få lära sig hur dom ska äta, hur skavsår från helvetet känns på fötter, lår, under bröst, armar… ja överallt. Bepapten har väl aldrig haft en så stor åtgång som på det där slottet – eller strepsils för den delen 😀 Jag tycker än i dag så synd om Jennifer som var vår deltagareansvarig som skulle dela ut allt sånt där till oss. 14 st tjuriga, envisa ”barn” som klagar och har ont och vill ha saker… hon borde vinna pris som orkade med oss så fantastiskt som hon gjorde! För jag kan ju inte påstå att en tjockis som är van att lata sig och få som man vill är speciellt charmig och trevlig i alla lägen när man håller på att avgiftas från allt vad ohälsa innebär… man studsar inte direkt upp som en solstråle på morgonen haha Även om jag tycker många av oss klarade oss väldigt bra. Man får liksom välja lite hur man vill att det ska bli… gör du saker med ett leenede på läpparna så går det faktiskt lite lättare än om du ska göra det tjurig och gråtfärdig.

Jag kommer bjuda på lite parallell läsning här under hösten, hur vi hade det. Kanske har någon av er någon vän, familj, kollega eller liknande som fått åka iväg i år 🙂 Det var också en grej som var väldigt jobbig men samtidigt skön att inte ha någon som helst kontakt med omvärlden. Vi fick inte se på TV, ha mobiltelefon eller ens lyssna på radio. Vi hade såklart mp3-spelare med musik men den fick inte vara utrustad med fm-radio 🙂 Det var faktiskt otroligt bra… man lägger allt fokus och tankar på allt som händer där och varför man är där. Men saknaden efter vänner och familj har aldrig varit så jobbig. Men jag själv tröstade mig med tanken att dom visste vart jag var, att jag hade det bra och att det max var 2 mån vi inte fick ha kontakt.

Vecka 1!

 
image