Upp och ner…

Jag har haft ett par riktigt tuffa dagar… på alla sätt. Det är så otroligt mycket just nu… med mig själv, vänner, jobbet, biggest, träning, mat…. tiden räcker liksom inte till och jag känner mig bara stressad. Det är inte bra… just nu är det viktigaste för mig att hitta och hålla en balans för att kunna hitta mitt livsstilsläge efter en så otroligt intensiv period med biggest. Men ingenting är lätt här i livet, det ska gudarna veta.

Med det sagt så hoppas jag att ni har lite förståelse för att det kanske dröjer med svar på kommentarer m.m. Jag läser allt, och det kan göra en hel dag med alla fina ord som ni lämnar efter er när ni varit här! Jag blir rörd till tårar många gånger… det är så svårt att ta in vad man gjort det senaste halvåret. Det är först nu när jag får se programmen som det börjar sjuka in… det Mårten pratat om hela tiden som man inte förstått, förrän nu.

Idag har jag t.ex haft en tuff dag på jobbet med tusen saker att få gjort och möten att prestera på för att sen stressa vidare för att göra en till plåtning, idag för Aftonbladet. Jag är så obekväm i det här med att någon ska fota mig, men efter ett tag börjar jag slappna av och då känns det superkul. Så var det idag… jätteroligt hade jag och bilderna såg ut att bli jättebra! Det kommer ju att komma ut föst efter finalen när vi får visa hur vi ser ut idag 🙂

Efter fotograferingen stressade jag vidare till gymmet för att köra Bodypump med bästa Annica. Solstrålen som gjorde min kväll i vanlig ordning! 🙂 Passet gick riktigt bra, förutom att jag fick dra ner min tröja hela tiden som åkte upp för jag hade för glansiga byxor haha Sånt är så jävla jobbigt… kläderna måste sitta ordentligt. Nu vet jag att den kombinationen bara funkar för en plåtning och inte för ett pass 😉

Kvällen har gått åt till jobb och ett långt samtal med Christian och med mamma. Tårkaneler tömda. Ibland behövs det också. Det är en stor del i vad jag lärt mig under den här resan, att låta mig själv vara ledsen när jag är det och öppna mig för dom jag känner verkligen bryr sig. Simon var ett enormt stöd igår! Jag är så himla glad att vi har varandra, för vi vet precis hur jobbigt det är och vad man ställs inför situationer, tankar och utmaningar. En sådan här resa tar tid… kommer säkert ta flera år för mig, men det får det lov till att göra. För den här gången gör jag det på riktigt, jag tänker inte ge upp. Jag har kommit en sån jävla bit på vägen!

Usch nu bara pladdrar jag… men jag ville på något sätt dela med mig av att även jag är mänsklig. Jag är ingen maskin i alla lägen som jag ibland tycker att jag kan framställas som i programmet 🙂 Även om jag tycker jag visar känslor där med såklart 🙂 Det är skönt att kunna få ha möjligheten till en blogg såhär…. det blir lite som terapi också.

Nu måste jag sova… stressig dag morgon också. Då måste jag ta itu med ett och annat som gjort att jag mått som jag gjort den här veckan.

Men först vill jag bara TACKA er för allt fint ni skrivit efter gårdagens avsnitt! Jag blir så jävla glad rent ut sagt. det betyder jättemycket för mig att ni ens tar er tid till att lämna en liten rad och skriva vad ni tycker – går rakt in i hjärtat. Och jag börjar typ böla varje gång någon skriver att jag på något sätt hjälpt nån med motivation, att tänka om eller blir inspirerade. Det är helt fantastiskt och det ger mig ännu mer motivation till att fortsätta <3

Kärlek och God natt!

 

20130530-000137.jpg

20130530-000234.jpg