Det här med att tycka till…

Idag la jag upp en video från min marklyftsträning med min kollega Jacob som tävlar i styrkelyft. Jag blev nämligen så exalterad efter att ha maxat ett lyft på 125kg som blev mitt personbästa 🙂

Saken blev bara den att allt det stolta, glada, lyckliga och nöjda i mig försvann så fort all kritik bland kommentarerna började strömma in på Instagram. Vid ca 40st kommentarer valde jag att ta bort filmen för all min glädje och den fina känslan jag hade efter passet var borta. Totalt väck.

Vad är egentligen grejen att kommentera på det sättet som av de allra flesta var opedagogiskt, gnälligt, skälligt m.m och dessutom att folk är tvungna att påpeka saker någon annan redan gjort? Och som jag dessutom gett svar på.

I min text till videon skrev jag att det är första gången jag riktigt kör teknik och att jag hade hjälp av en kunnig person. Jag skrev även och påpekade att jag vet att jag har mycket teknik kvar att jobba på. Jag vet det, hallå det är som sagt min första gång. Logiskt. Och jag ÄR rädd om mig själv, min kropp och min rygg. Är livrädd när jag lyfter och väldigt noga med hur det känns. Går något inte som tänkt så släpper jag.

Jag vet att många menar väl, vill visa sin kunskap, ge tips osv men när det blir i tjatig form av folk jag inte känner som jag inte har en aning om om dom ens vet vad dom snackar om av deras bilder och profiler att döma… börjar jag undra vad syftet är. Varför inte läsa det jag skriver, ge mig en klapp på axeln och ge mig tid (som några också gjorde) 🙂

Är det jag som tänker fel? Tar åt mig i onödan? Överreagerar? Jag tar gärna emot alla tips jag kan få men det måste ändå ha en grund och levereras på rätt sätt för att jag ska ta åt mig. Jag kanske helt enkelt inte är redo för sånt här… det kommer dröja länge innan jag delar något liknande igen iaf. Får hålla viss träning och framsteg för mig själv istället…

Tack till mina kollegor som varit fantastiska idag. Annars hade jag nog ballat ur känslomässigt totalt. Jag är inte mer än människa med känslor. Faktiskt rätt ömtåliga sådana… man lär sig av sina misstag.